Jan Tiselius

Segerstedt var alltså en sällsynt tuff publicist som inte bangade när det blåste snålt och som inte ens vek ner sig när konungen själv, Gustaf V (en obetalbar komisk och svart filmscen), anklagade honom för att dra in det neutrala Sverige i kriget. Framför allt ville kungen inte "irra runt i skogen som den norske kung Haakon".

Jag vill frysa etableringsbilden där Stockholms slott står i kontrast mot den ensamme mannen på väg för att få sig en åthutning av Gustav V (filmens roligaste ögonblick).

Som i "En midsommarnattsdröm" blir den drömska skogens förvisning minst lika mycket till en plats för frihet, för att pröva sig fram, för bejakande och lust. Här finns en längtan bort från staden, undan makten – kongenialt gestaltad i den nye hertigen som en blandning mellan Gustaf V och Tengil – som på en gång känns medeltida och mycket modern.

Jan Tiselius gör kung Lear till en rätt vänlig, spenslig förtidspensionär som har problem med sina koleriska utbrott. Han blandar suveränt det timida med det envisa, det sympatiska med det jobbigt tjuriga.

...det är ju först efter peripetin, när Lear vandrar ut i galenskapen, som det finns något att spela på. Och det gör inte minst Jan Tiselius Lear och Lindals stackars Tom alldeles förträffligt. Föreställningen lyfter märkbart efter pausen.

Upp stiger kung Lear i Jan Tiselius tunna gestalt. Under tre timmar går han från 3-slipsars påfågelkung till Ofeliakransad dåre, allt däremellan i ett fascinerande porträtt som sjuder av lynnighet, vrede och förvirring.

Efter paus svider det också till då och då, som när kungen i Jan Tiselius skepnad faller ner i sårbar barndom efter att förståndet flytt honom.

Lear är en krävande roll, en riktig drömroll, och Jan Tiselius tar ut svängarna rejält. Men i mina ögon övertygar Tiselius kung mer som hjälplös och förvirrad än som hänsynslös maktmänniska. Över huvud taget är det bra skådespeleri, bra ensemblespel, och sista timmen är det på liv och död.

Jan Tiselius Lear.... Inte den koleriske, sadistiskt självupptagne pappan man sett någon gång, inte den av krig och grymhet nedslitne monarken, utan en egen rätt rolig version. En sorts åldrad festprisse, med snövitt hår i surfarfrisyr, van att få härja som han vill men nu bestulen på detta nöje av sina döttrar. En skojig gamängvariant av Lear som jag hade kunnat få lite mer av...

Regissören Pontus Plaenge och gräsgårdsensemblen är ett samtrimmat och vinnande lag som gång på gång med eftertryck bekräftar sin ställning som shakespeareexperterna i dagens svenska teater. Man skulle önska att de också fick institutionernas resurser attkombinera med sin ickeinstitutionella kreativitet och skaparkraft.

...många snygga sceniska detaljer håller uppmärksamheten, liksom en rad goda skådespelarinsatser : Per-Johan Perssons stolte Shylock, Jan Tiselius plastiska Gratiano eller Eva Azcàrates profilerade Portia måste absolut nämnas.

...den nyblivne kungen Claudius glider in på scenen i praktfull dekadens. Jan Tiselius gestaltning av Claudius är träffsäkert degenererad...

Trots att Hamlet är en så ofta spelad pjäs känns den helt fräsch i den här gestaltningen av unken maktgirighet och destruktiva intriger. Både Claudius i Jan Tiselius utmärkta gestaltning och.... Det här är en helgjuten föreställning. "Shakespeare på gräsgården" befäster än en gång sin position i Shakespearetolkningarnas yppersta elit.

... så möter publiken en rad solister, ofta utmärkta, som Jan Tiselius vars Claudius elegant går från trygg nybliven regent till desperat hämnare.

... roller som klarar sig bra som Jan Tiselius milda kung...

Jan Tiselius Claudius går från välvilja till misstänksamhet, från ånger och förtvivlan till beslutsamhet och slutligen mot sin egen undergång.

Jan Tiselius är perfekt i rollen som den konspiratoriskt, lismande Claudius. Hans utspel efter teatertruppens påminnelse om brodermordet är fantasiskt.

Jan Tiselius gör rollen som Leonato. Inte minst för att han behärskar överspelets balanskonst bidrar han i hög grad till nöjsamheterna.

Leonato spelas också storslaget. Det är Jan Tiselius som blir lika smittande i sin stora glädje som i djupaste sorg. Det finns ögonblick när han spelar med samma självklara övertygelse som Keve Hjelm.

Jan Tiselius som hennes motpol är intelligent och träffsäker i sitt eleganta och aldrig vulgära porträtt av kapitalisten med en mördares själ och en välartikulerad människas verserade manér.

Jan Tiselius spelar ärkekapitalisten Pierpont Mauler och gör det infernaliskt skickligt, så lustfyllt, att han totalt dominerar iscensättningen.

Jan Tiselius är otäckt skicklig i sin gestaltning av Mauler.

...några av figurerna är underbart bjärta karikatyrer. Jan Tiselius som suputen Tobias Raap har portvinsnäsa över hela ansiktet men fäktas utmärkt. Han höjer scentemperaturen rejält.

I blekt tuppkamsfrisyr gör Jan Tiselius en helt "ny" Tobias Raap - en prestation som överraskar. Han drar ett enormt lass i föreställningen, och det finns en stor vitalitet och kraft i hans spel utan att han någonsin balanserar över kanten mot överspel.

Jan Tiselius som Tobias Raap är hal, listig, fräck, törstig, lågsint, packad så näsan lyser som en röd trafiksignal. En parasit i slottet, kul och viktig teaterkarikatyr.

Jan Tiselius som Tobias Raap är spelets andra motor, hans törst är ett blåviolett vansinne, hans humor granne med förtvivlan.

Få av aktörerna klarar av att spela igenom denna teatralitet. Jan Tiselius gör det, vilket är väsentligt eftersom han står för en god vilja. Tiselius ljusa, tydliga spel, klarhet och erfarenhet gör att han skapar en någon av sin roll.

Sedan har vi Jan Tiselius som Philinte och det är väl frågan om inte denne drastiskt begåvade skådespelare känner sig allra mest hemmastadd i 1600-talskostymerna, av samtliga medverkande. Dessutom äger han ett nervöst träffsäkert kroppsspråk och en känsla för komikens tajming som aldrig tillåter något fel. Tiselius är en klippa i det här sammanhanget.

Jan Tiselius spelar chefen... Jan Tiselius gör honom med en utmärkt torr men slängig desperation, mycket rolig.

Jan Tiselius spelar med perfekt timing.

...Lafeu, tolkad med auktoritet och sympati av Jan Tiselius.

Jan Tiselius yxar vant och skickligt en blond, sympatisk och velig tott av en biroll.

Friedmann och Tiselius plockar fram känslor och sentimentalitet med en styrka som, åtminstone i mina öron, klingar av slaviskt temperament. Röhlke Montelius tar, å sin sida, väl vara på pärlorna mellan dem.

Jan Tiselius och Jane Friedmann gör en njutbar, tredimensionell (minst) tolkning av detta besvärliga par.